Superflorence

Minst en gång per dag sitter jag och tänker på hur mit liv hade sett ut om jag gjort andra val när jag flyttade hit. En av de största frågeställningarna som flyter runt i mitt huvud, är varför jag inte var mig själv när jag gick på Gröna Dalen. Jag blir så arg på mig själv, att jag inte vågade vissa dem den roliga sidan av mig själv. The crazy Florence. Istället gick jag runt och var sur, tror  i själva verket att det var jag som stötte bort de andra i min klass. Kanske inte fysiskt men eftersom att jag gick runt och såg sur och deprimerad ut hela tiden så var det nog svårt för folk att komma fram till mig. Och fråga om vi skulle hitta på något, när de inte gjorde det så blev jag ännu argare.

Jag önskar att jag vore mer som min lilla syster Mb när jag började där, hon va sig själv och brydde sig inte om någon tyckte om det eller ej. Det är så jag försöker vara nu, men det är svårt.  För det ligger inte i min natur att vara så på och frammåt, jag är egentligen väldigt blyg och det kan för vissa uppfattas som arogans eller något liknande.
Även fast det går bra ( bättre än det gjorde när gick på GD) så märker jag att jag inte har så många vänner att umgås med när det är lov. Förutom de jag skaffat i Uppsala, och det känns både tragiskt/ patetiskt. Att jag inte har några vänner här i bålsta förutom Sara ( terrormat) och min familj.


Just, a little thought thats always on my mind.