Superflorence

Jag tror på en gud. Ibland kan det vara lite läskigt att faktiskt säga att man är troende. Men Det är jag i alla fall, det är väl mer under det senaste tre åren som jag verkligen har börjat tro på riktigt. För att jag minns att när jag konfirmerade mig egentligen inte hade någon aning alls om var jag stod i den frågan. Är jag troende eller inte?

Vad innebär det då att tro? För mig är det en trygghet exempel vis när jag har vart sjuk har det varit skönt att ha någon att vända sig mot som inte var mina föräldrar. Visst är det så att jag delat med mig av mina rädslor och ångest som denna tuffa period har fört med sig med mina föräldrar. Men det har ändå varit skönt att veta att det också finns någon som tar hand om mina föräldrars tankar och rädslor. Jag har kunnat lita på att någon kommer hjälpa mig, även om jag kanske inte blir helt frisk. Så finns jag i alla fall, jag är tillräkligt frisk för att orka med min vardag.

Men det här med att tro det kan vara svårt. Man får ju ofta frågan, hur kan du tro på något som du inte kan bevisa finns? Alltså inte ta eller känna på. Då tyckte jag att  min kompis Lena svarade på den frågan jätte bra. Hon formulerade det såhär:

” Tror du på kärlek? Om ja, hur kan du göra det, hur kan du veta att du är kär i någon? Hur kan du veta vad kärlek är, att det finns? För du kan ju inte ta på kärlek. Du kan ta på en person du är kär i, med du kan inte ta på kärlek.  Ändå vet du att du är kär.”